Söndagar är bland det jobbigaste som jag vet helt allmänt. Man vet att tiden bara räknas ner tills det ska bli måndag och klumpen kommer tillbaka och det är dags för ännu en vecka med kamp och känslor. Skulle bara vilja stanna tiden, gömma mig under mitt täcke och aldrig gå upp igen, bara veta att man slipper gå upp dagen efter och kämpa sig till skolan. Det är svårt att förklara känslan men det är en obehaglig känsla, som om man vet att allting är fel på, att alla tittar snett på en, att alla vet någonting om en som man själv inte vet om. Den känslan lever jag inte med i bara i skolan utan dygnet runt. Vad jag än gör går den inte bort. 

Idag blir det plåtning hemma med självporträtt, ovanligt för mig men ska försöka själv. Annars måste jag ta tag i plugget ikväll och plugga på Matte & Spanska